 |
| Foto: Andreas Nyström |
Jag har länge sett fram emot att köra STLM Cyclocross, eftersom jag inte kört den innan och gillar att köra tävlingar jag inte kört förut och för att arrangörerna lyckats med något jag själv någon gång vill göra, nämligen lägga ett cykelevenemang mitt i en stad. Och då snackar vi inte om vilken stad och vilken plats som helst, utan i vår kära huvudstad och i Kungsträdgården, bara det är en grym grej och jag vill passa på att lyfta på hatten till arrangörsklubben Cykloteket Racing Tema för det.
Markus och jag åkte upp redan på fredag morgon för intervju och filmning för TV10, kanalen som kommer sända tävlingen (också det en grym grej). Efter det passade vi på att besöka de celestefärgade cyklarnas Café, ni vet säkert vilket café jag pratar om och sen blev det bad på hotellet. En fin uppladdning med andra ord.
Tävlingsbanan bjöd på fantastiskt höstväder, strålande sol. Under uppvärmningen var det lätt att konstatera att den här tävlingen inte skulle bli någon enkel historia. Inte för att cykelcross race brukar vara enkla historier, men det här var annorlunda. Främst på grund av det hala gruset och asfalten tillsammans med de många 180-graderssvängarna med tillhörande igångdrag. Minst 1000 st. Kändes det som i alla fall. Som den lerälskande och skogskörande dåre man är, en smått chockartad upplevelse, men samtidigt otroligt bra träning. Precis vad jag behövde! Efter en smått kaosartad start med halvkrockande cyklister och lite annat strul, kom jag iväg nästan sist, inte riktigt vad jag hade tänkt. Tog mig ganska snabbt upp på tredje plats dock. Gick så småningom upp på andra plats och höll den placeringen i mål. Kajsa gjorde ett snyggt lopp och var omöjlig att hänga på för dagen.
Mackan gjorde ett superlopp i superprestigeklassen och slutade 8:a. i Vår familj var det han som vann tävlingen om att få bli kungen av “kungsan“.
Det roligaste med loppet var att det var mycket folk längs banan som hejade och stod i, vilket gjorde att man blev motiverad att ta i lite extra.. Och i tog vi nog. På pulsmätaren stod det 98% som max och kanske ännu mer intressant, 0 klättrade höjdmeter. Det är nog första gången för min del.
Jag har funderat på det här med cykeltävlingar och kommit fram till att idén att anordna cykelcrosstävlingar i stan egentligen borde vara perfekt för Sverige. Publiken här hemma är inte som den i Belgien, den har inte har lust att färdas miltals till någon liten obskyr by på landet och ställa sig i leran för att se på män och kvinnor i trikåer köra sig totalslut och snoriga på en cykel. För det första vet den ju knappt om att sporten finns. Dessutom är publiken, eller kanske den potentiella publiken, i Sverige är bekväm. Därför måste vi ibland komma till dem och visa upp oss, istället för att de kommer till oss. “Stadscykelcross” blir lite svensk cykelsports motsvarighet till musikfestivalen Way Out West (som anordnas i en park i Göteborg). Det är modernt och nära och inte skitigt. Nu menar jag inte att alla race ska vara så här, men de är otroligt viktiga och behövs.
/Åsa
Ett stort tack till Åsa för en riktigt fin rapport. Lycka till under fortsättningen av cupen!