Efter en mästerlig uppkörning från tubkräng till SM-brons - här följer rapporten från Jens.
Sitter här på torsdagen och summerar SM i cykelcross samtidigt som jag undrar vart veckan tog vägen...
Efter tävlingshelgen i Sunne och Selma Spa bestämde jag mig för att göra en minisatstning mot SM, trots att jag egentligen lade ner min elitkarriär efter VM i cykelcross i St Wendel i februari. Glad i hågen efter två pallplaceringar i Sunne drog jag upp storslagna planer på att få till en riktigt bra träningsmånad fram till SM, och var rejält taggad! Sedan följde två veckor av envisa dagisbaciller som inte ville ge med sig... fick ändå till några nyckelpass de sista två veckorna, där självklart onsdags-VM är det viktigaste för att vädra ur lungorna och behålla den rätta ”carving känslan” i kurvorna.
 |
| Foto: Jahn Ekman |
För att göra det hela lite mer utmanande bestämde jag mig att låta min treåriga dotter Klara följa med på vad som skulle bli hennes hittils längsta bilresa, närmare 70 mil ner till mina föräldrar i Helsingborg. Som lite förstärkning på barnpassningsfronten valde jag att plocka upp min kära syster när vi passerade Örebro. Detta visade sig vara ett trumfkort då Klara betedde sig exemplariskt hela resan, trots att det var oerhört svårt att se både trollet i Huskvarna och Älgen i Strömsnäsbruk... Hur tänkte de där när de skipppade belysningen på dessa milstolpar i ett barns bilresa...? Resan ner på fredageftermiddagen gick alltså klart över förväntan, och med både farmor och faster som barnvakter så åkte jag och min far/mekaniker/chaufför till Åstorp för att rekognosera banan.
Genom tidigare kontakter med min far och banläggare/snabbing Benny Andersson visste jag att de skulle vara en torr men ändå tungåkt bana, så efter några varv bestämda jag mig för att det var värt att ta en chansning med däcken. I ett desperat försök att spara viktiga watt som jag visste jag saknade mot tex Darvell så satsade jag på diamantmönstrat bakdäck och lättrullat framdäck. Ett diamantmönstrat däck ger på denna typ av bana en stor minskning av rullmotstånd men självklart på direkt bekostnad av fästet, en chansning helt enkelt.
Kommer iväg helt ok i starten och lyckas med lite välvilja från Pontus ”Pumpen jag är på GC” Johansson komma in i första kurvan som trea efter Darvell och Dahlberg, en perfekt position i början av ett lopp. Känner mig för i de första kurvorna och inser att däcksvalet helt klart är en chansning, speciellt eftersom Darvell åker lerdäck både fram och bak, men så har han ju kräm i benen så det räcker till halva startfältet... Tyvärr så varar harmonin inte särskilt länge då mitt för morgonen nytejpade (i kallgrader tejpade...AMATÖR) framdäck krängs av när jag cyklar uppför banans enda ”springbacke”. Kränger tillbaks det relativt snabbt och tar mig försiktigt till depån för cykelbyte, hoppar på en av fjolårscrossarna som numera tillhör min far, men som fick agera extrahoj vid SM, samtidigt som jag skriker åt honom att byta både framhjul och bakhjul när jag ändå måste i depå.
Börjar sedan en målmedveten jakt där målet är att plocka så många gubbar som möjligt innan ”the fat lady sings”. Till min förvåning är det på de tungåkta partierna där jag går som bäst och genom att jag hela tiden får tider upp inser jag att silvermedaljen är inom räckhåll och det är här det skiter sig lite... Jag hade visst glömt att jag gjorde en rätt djupgående taktikanalys vid föreläsningen i Sunne, med samtliga konkurenter närvarande... Jag underskattar Linus Dahlberg och väljer helt fel taktik att försöka slå honom... Istället för att köra ikapp så fort det går, och sedan komma förbi och försöka knäcka honom aerobt genom att köra hårt i de tungåkta partierna, så väntar jag tills vi i stort sett går ut på sista varvet innan jag täpper sista luckan. Varje gång jag sedan försöker komma förbi har Linus inga problem att matcha mina accelerationer... Någonstans mellan dessa försök att komma om skiter det sig fullständigt bakom pannbenet då jag bestämmer mig för att försöka ta honom på upploppsrakan... Hur tänkte jag där?
Tekniskt drop och 180 graderskurva in på kort upplopp med en av Sveriges bästa spurtare på LVG= GAME OVER!!! Rullar över mållinjen förbannad på mig själv att jag förlorade ett SM silver, men några minuter senare känns det faktiskt som att jag vann ett SM brons och jag kan faktiskt känna mig nöjd med ett SM brons, min karriärs sämsta resultat från ett SM i cykelcross... Till det positiva får jag också lägga att Klara även på hemvägen fixade resan gallant helt utan gnäll!
Stärkt av motgång så planerar jag nu att köra sista helgen i CX cupen, men innan dess hoppas jag hinna bygga ihop en Nishiki Cross Comp med skivbromsar och Ultegra Di2, samt på något i dagsläget oklart sätt övertyga min höggravida fru att hon är sugen på en Göteborgsresa... Jag måste väl kunna förankra med Göteborgs stad om att flytta julskyltningen till denna helg?
Over and Out
/Jens