Vi lämnade den flanderska crosscupens deltävling i lantliga Uitbergen med sikte mot den sandiga kusten. Men allt kan man inte lämna i Uitbergen. Förutom det som följer med under stövlarna så rullar intrycken runt i skallen och kommer så att göra ett bra tag.
Vi hade rest från Sverige för att tävla och så fanns det inte ens ett omklädningsrum eller en dusch.
Reflektion; race är viktigt. Resten är inte så viktigt.
Av alla belgiska crosshojar vi såg på tävlingen så fanns inte en enda med skivbroms. Däremot fanns det många ramar som såg ut att ha gjort både fem och tio säsonger.
Reflektion; det sitter inte i materialet. Tyvärr.
Med ovan reflektioner i bagaget förflyttade vi oss på en dryg timme västerut, från kohagecross till proffscross. Samma sport med helt olika förutsättningar. Redan ett par kilometer utanför Koksijde kom den första skylten om publikparkering. Vi körde ner på en liten väg som ledde oss rakt ut på ett stort fält, ett flygfält skulle det visa sig. Myndiga, rökande män i reflexiga västar visade oss vidare tvärs över gamla uppställningsplattor och pjäsplatser och plötsligt befann vi oss i änden av en militär landningsbana, runt 60 meter bred. Vi körde söderut, förbi rad efter rad av tätt parkerade bilar tills vi fann en plats mitt på den enorma asfaltsrakan där fyra-fem bussar stod och väntade.
Sladdade in på "parkeringen" en dryg timme innan herrstarten. Vi var sist på plats...
Ur en lucka i sidan av en rullande kiosk erbjöds entrébiljetter och 15 Euro erlades snabbt och smidigt, kontant förstås. Därefter var det bara att ta plats i den främsta bussarna som väntade på att köra in oss till tävlingsområdet. Fem minuter senare var vi på plats inne på helig mark och det allra första som hände var att
Åsa Erlandsson kom plöjande i full fart mot sin allra sista kurva, in på upploppet. Hon mötte ett öronbedövande jubelvrål och höll, lätt skärrad, undan från tjejen som jagade bakifrån.
Härnäst riktades vår uppmärksamhet helt naturligt mot de lokala näringsidkarna, de som förser tillresta med mat, dryck och proffsiga kläder. Förutom välkända Fidea och Sunweb så såldes även Sven Nys egna märke i ett tält, alla strategiskt placerade invid en stor fritesvagn. Många uppmärksammade våra jackor och mössor och kom fram för att prata lite, det är kul! Bland mycket annat fick vi fick lära oss att det är skillnad på lejon och lejon i Belgien. Den officiella flanderska flaggan har ett lejon med röda klor och det är oftast denna man ser på tävlingar och i symboler.
Men, det finns också en variant med ett lejon utan röda klor, just den varianten jag och Mattias råkar ha fastsydd på bröstet av våra CX Swedenjackor. Detta är stridsflaggan och den används av den
flandriska separatiströrelsen som verkar aktivt för att dela Belgien.
- They wont serve you beer in the south of Belgium with those jackets. Men visst fick vi öl även i Vallonien. Möjligen vek jag undan märket lite.
Obligatorisk inventering av Fideas snygga sortiment.
Mythbusting
Dags att titta närmare på två crossmyter om Koksijde:
Myt nr 1: "Den berömda crossbanan i Koksijde går över de mäktiga sanddynerna vid havet."
Fel. Banan går på ett litet område vid en flygbas ett par kilometer från stranden och över de sanddyner som finns på området, se bilden nedan.
Myt nr 2: "Sanden är lös och torr, som på stranden."
Fel. Sanden är trög och tung, har ett stort motstånd och går nästan att krama till en boll.
Här finns de två sanddyner som används på banan. Som start/målraka används flygets taxibana och resten av varvet går genom campingbyn och runt en liten damm mellan dynerna.
Banan
Att jämföra en världscupbana i Belgien med en svensk CX-cup-, eller SM-bana går ju alldeles utmärkt, det är ju samma regelverk som gäller. Med all respekt för båda parters förutsättningar är det ändå ett par saker man skulle vilja ta med sig hem.
- Dragning sker där det finns plats. Hellre fritt och rakt, än trångt och trixigt. Bredden på banan gör att den "håller" bättre under dagen och ger fler alternativ när underlaget jobbar mot.
- Man utmanar vad som är möjligt för både cykel och cyklist. Att cykla uppför i sand eller klättra på alla fyra i nära lodräta backar är helt okej.
- Asfalt är inte farligt. Halva varvet kan vara asfalt om andra halvan är gegga eller backar.
- Publiken och sponsorerna finansierar cirkusen. Proffsen får jobb, bjuder på show och alla är nöjda. Är banan egentligen byggd för publiken eller för åkarna då? Kanske värt en tanke?
Tävlingen är över. Dags att ta stövlarna runt ett varv på vigd jord.
Stämningen
För er som inte sett proffsen live i Belgien kan man beskriva upplevelsen som följer. Tänk er valfri bollsportsarea där "vågen" går runt, varv efter varv. Så känns det när Sven Nys närmar sig. Man kan alltid höra när han är på gång, eller var han befinner sig på varvet. Beroende på om ledaren är av belgisk härkomst så får han också ljudligt stöd och på sista varvet applåderas vederbörande om utrymmet bakåt anses tillräckligt för en säker seger. En snygg gest tycker jag, när "applådvågen" rullar runt under sista varvet.
Publiken är vana åskådare och man förnimmer en ovanligt hög andel experter. Många är noga med att närgånget påpeka hur kurvan ska tas, vilket spår som är bäst eller när det är dags att gasa, vilket förstås är tacksamt eftersom man kommer precis så nära åkarna som man önskar.
Publiken står tätt packad runt det störta sandpartiet på banan.
Maten
Till skillnad från i Uitbergen där ren sprit serverades i(!) banan (faktiskt innanför banden, vilket innebär att det inte varit reglementsvidrigt att stanna och köpa den) så bjöd Koksijde på den mer klassiska kombon av Jupileröl och frituur. Pannbiff i torr vetebulle spetsad med flottdrypande lökgegg marknadsförs som "Hamburger" och för den stora konstens skull konsumerade jag även delar av en bratwurst, garanterat ej DIN-godkänd. Grå och otäck, men väl i ett vetebröd med lökgegg på.
Systemet med mat- och dryckkuponger är ju lika genialt som ogenomförbart i svensk regi. Man anländer arenan, köper en karta med kuponger och därefter lägger man undan plånboken. Inga köer, inga väntetider, ingen kortbetalning, mynträkning, kvitton eller annat tjafs. En öl = 2 kuponger, klart!
Vi lämnade Koksijde efter en snabb tur förbi husbilsbyn Alla har inte husbil. Enstaka hjältar presterar, precis som vi själva här hemma, direkt ur bakluckan på en personbil. Det är då man inser hur bred den här sporten är, även på högsta nivån. Och att det är kört för en åkare utan husbil.
/BF
.jpg)
Damer Prestige, dagen till ära sju stycken, startade 2-3 min efter Superklassen. Efter startrakan svängde det 90° in över en grushög och sen var vi strax i sandtaget. Angelica drog iväg i snabbt tempo och vi andra följde efter. Jag låg väl fyra efter första varvet, men arbetade mig upp till tredje kvinna . Varvet var snabbt, underlaget överlag hårt grus/sand. Vid sandhindret i hårnålskurvan gick det väl sådär. Jag lyckades inte på något varv hitta någon bra linje för att köra igenom hela sanden. Är det inte meningen att man ska lära sig något ??? 
