Bra eller anus, flipp eller flopp, kanon eller kalkon?
När tubdäcket exploderar frågar vi oss;
är det cross eller cräx?
Vi moderna människor älskar att tycka, tänka, raljera och döma. Och se hur det accelereras av ännu modernare medier, teknik och finesser som gör att ångerperioden är över innan den börjat. Vips, så har vi hängt ut, snackat ner, dragit i smutsen och dissat. På senare tid har det även gått mode i att bli kränkt, antingen som enskild stackare eller i grupp. Eller både och.
För att förstå varför vi cyklister inte alls omfattas av denna utveckling behöver man inse att man inte kan bli något man redan är. Cyklister har alltid kränkt, ställt skåp och kört av. Man kan inte varken förtränga eller förneka att cykelsporten till stora delar går ut på att köra ifrån varandra och därefter, i gammal god tradition, köra upp fakta och multiverktyg i näsan på klubbkamraten.
Vart vill jag då komma med dessa självklarheter?
Jo, jag vill belysa vikten av tradition och grunden till allt inom amatörcykelcross. Att inte ta sig själv, sin cykel, sin klubb, sina medtävlande, sin bakgrund, sitt jobb eller helgens tävlingar på för stort allvar. Anledningen till detta är att det förr eller senare, oftast förr, går åt skogen, och då vill man inte stå där vred med en tår i ögat och se onödig ut. Vilket man alltid gör om man hoppats på allt och hamnat på hälften.
Ur detta hypotetiska resonemang kastar vi oss nu in i träningsdagen som vi vet sporadiskt kryddas med missöden värda att hantera på sant cykelmanér.
Häromdagen var jag och en vän ute och körde cross på ett underlag som delvis var direkt olämpligt för just sådan verksamhet. Vi hade jättekul och jag svor över mina hårt pumpade kanttrådsdäck och ringrostiga uppenbarelse i skogen. Vid ett tillfälle blev jag dock så inspirerad i min cykelcomeback att jag slängde ner händerna i bocken och började pressa runt vevarna något vansinnigt på grusvägen. Farten ökade nästan direkt och benen stumnade innan jag hunnit tänka på att växla. Små djur skrattade och skogen hann växa ut i idealspåret. Ett minne värt att förtränga snarast.
Mot slutet av passet skulle sand och grus betvingas i starkt sluttande terräng varpå vi styrde utför ett stup i sandtaget. Sanden fräste mellan ekrarna och cantibromsarna polerade fälgbanorna likt finaste ull av stål. Plötsligt bröts ylandet av ett kraftfullt men snärtigt ”SMACK” från bakdäcket, tätt följt av ett torrt konstaterande; ”...och där var vi klara för idag!” Och det är ju nu vi får visa prov på ovan nämnda värdegrund, där man som crossåkare i grund och botten är en kränkt, förnedrad stackare som bara väntar på att få fira eländet.
För när andra, icke frälsta, möter plötsliga motgångar med sura insändare i media, sjukskriver sig och går i däck, så rullade vi säkert hem med resterna av ett dito tryggt limmat på fälgen och krokade ner ett annat vrak till reservdelshjul från väggen. Dessutom tände vi grillen, spräckte alla korvarna, överdoserade danskrostad lök och kvitterade kvällen som lyckad, nästan bättre än förtjänat.
I bildbrist på aktuellt tubskott visas här en följd av en tidigare skottlossning med totalhaveri i bakvagnen som följd. Lite grillat på det?
Så, att köra sönder ett dyrt tubdäck på träning, är det då cross eller cräx?
Ett distinkt tubskott är alltid cross.
Glöm aldrig bort det.
/Björn
