Halvtid

Här är säsongen mer eller mindre till ända, men för proffsen så är det ju bara halvvägs och massa kul kvar. Det blev väl inte riktigt som man tänkt sig, eller iallafall inte som Sven Nys tänkt sig. För oss som gladeligen tar en timmes kvalitetsunderhållning vid tretiden på lördag- och söndageftermiddagar framför någon stream så har ju den första halva av säsongen varit grymt spännande och oförutsägbar, för inte trodde man att förste segraren i Superprestige skulle se ut så här:

Mathieu van der Poel, jodå 19 år... mössan av för det.

Och crosskungen Nys, som inledde säsongen med seger i Vegas och sedan klämde till med en överlägsen seger i Ronse, jodå för honom har det sen varit en nedåtgående trend. Stolpe ut i Zonhoven, mot en Pauwels som visar vinnartakter igen, men framför allt den omtalade förlusten i Koppenbergcross mot denne 20-åring:

Wout van Aert

Att Niels Alberts (som mest står och ser sur ut vid sidan av banan) adept van Aert sedan gick och vann storstilat i Koksijde och dessutom på nya banan i Hamme-Zogge lovar gott för en spännande crossframtid.

Utanför cupperna så var ju klassikern Druivencross Overijse grymt spännande. Missade ni den? Då är det ju bara att kolla på den här:

Till helgen så smäller det igen med GP Essen på lördag och därefter på söndag värlscupstävling i Namen/Namur (med grymma backar och ett schysst skråparti som förra året fick Nys på fall). Håll utkik på cyclingfans.com för stream.

Rapport från Belgien, del 3 - Spa Francorchamps

Spa Francrochamps, a jewel in the Formula One crown, a classic circuit around 7km in length, set deep within the Ardennes forests with 100 meters of climbing packed in to each lap, including the 17% Raidillon.
 
The year was 1989 and my days were built around the half an hour highlights package of the Tour De France shown on terrestrial TV. Stage 3 finished with a lap of circuit, and a win for Raul Alcala over Jesper Skibby and with it the first definitive memory of being a fan of the art of road racing.

Move forwards 25 years and I’m walking down the start finish straight staggered by the scale of the circuit, both in its breadth, but more so in its elevation change, this whole region creates a new level of appreciation for the likes of Amstel Gold, La Fléche Wallonne, and Liége-Bastogne-Liége.

However today is not about F1, today is about cyclocross, more specifically the Superprestige series, a collection of 8 races spread throughout the season. The paddock, normally home to the palatial luxury of F1 motor-homes has been turned in to a campsite more reminiscent of the West Coast of Sweden in the height of summer. Sunweb and Fidea dominate the available real estate with the smaller privateers forced to the outside, only Sven Nys can break the mould and stretch to the expense of a small ProTour style bus. 

We arrive with perfect timing to witness the women’s race call up, no more than 2 dozen and thus it would have been possible to start them side by side in one line given the width of the track. The new UCI rules of having to have the elite women’s race directly before the men’s, (UCI 5.1.048), doesn’t seem to have been heard, as its midday and the U23 men are due off afterwards.

The start is basically a two hundred meter sprint down a 10% hill before the famous Raidillon climb, did I mention it was 17%! Swing left off the track, but still on perfect hand crafted tarmac, and then eventually the grass and mud comes in the form of sharp corner and a steep drop into another sharp corner, long sweeping grass corners tempt the brave to pedal past competitors, before the next section of tarmac takes them under the circuit through a concrete walkway, close to, if not under the regulated, (UCI 5.1.018), 3 meter width. Some more corners, a lot more tarmac, are we spotting a pattern here? Then finally the Wall, a run up to define run ups. As said by CXHairs, “it’s not a steep run up unless you’re climbing with your free arm touching earth” 

After this obstacle more suited to the 3 Peaks challenge, there followed three 25 meter switchbacks, so muddy that they were barely rideable downhill and certainly not uphill, so more carrying was required. Some chose to remount before another very steep drop into a tight corner, whilst other choose to run this section too. Short sections of tarmac, gravel and grass/mud offered climbing, more corners, a bridge built especially to cross a small river, and then back on to the start finish straight. 

Seeing athletes totally spent at the finish line after zig zaging and honking their way up the final climb was worth the 12 euro entrance fee alone. The voyeuristic joy of knowing that even the best in the sport, usually so smooth whilst watching on Sporza, can manage to look mortal left me feeling better about my own coughing and spluttering after racing.

So what can we draw as a conclusion? The course designed by Erwin Vervecken offered a lot of variation, and this is the key to a good racing. Variation in surfaces, the level of difficulty of each section, the style of corners, in elevation, and the width of the course, all these elements allow for the strengths and weaknesses of each rider to be exposed each and every lap, and to be exploited by the eventual winner.

Courses should reward those with technical skills as much, if not more, than those with pure strength. Corners that force everyone to take them at the same speed offer nothing but opportunities for shoulder barging, corners which dare riders to test the limits of traction provide incentives to overtake and a spectacle for the watching crowd. Similarly with descents, sand, and mud, if straight these sections can be overcome by most, add a curve and suddenly any weakness can be costly. And as for run ups, well the steeper and longer the better……

/PK

Frites forever!

Bild och rubrik från dn.se.

Belgarna är inte bara galna, de är kloka och fyllda av majonäs också. Nu vill de verka för att bevara nationalmumset till eftervärlden. Läs hela artikeln på dn.se.

Se dokumentären "Fritkot" från 2010 här.

Rapport från Belgien, del 2 - Koksijde

Vi lämnade den flanderska crosscupens deltävling i lantliga Uitbergen med sikte mot den sandiga kusten. Men allt kan man inte lämna i Uitbergen. Förutom det som följer med under stövlarna så rullar intrycken runt i skallen och kommer så att göra ett bra tag.

Vi hade rest från Sverige för att tävla och så fanns det inte ens ett omklädningsrum eller en dusch. Reflektion; race är viktigt. Resten är inte så viktigt.

Av alla belgiska crosshojar vi såg på tävlingen så fanns inte en enda med skivbroms. Däremot fanns det många ramar som såg ut att ha gjort både fem och tio säsonger.
Reflektion; det sitter inte i materialet. Tyvärr.

Med ovan reflektioner i bagaget förflyttade vi oss på en dryg timme västerut, från kohagecross till proffscross. Samma sport med helt olika förutsättningar. Redan ett par kilometer utanför Koksijde kom den första skylten om publikparkering. Vi körde ner på en liten väg som ledde oss rakt ut på ett stort fält, ett flygfält skulle det visa sig. Myndiga, rökande män i reflexiga västar visade oss vidare tvärs över gamla uppställningsplattor och pjäsplatser och plötsligt befann vi oss i änden av en militär landningsbana, runt 60 meter bred. Vi körde söderut, förbi rad efter rad av tätt parkerade bilar tills vi fann en plats mitt på den enorma asfaltsrakan där fyra-fem bussar stod och väntade.

Sladdade in på "parkeringen" en dryg timme innan herrstarten. Vi var sist på plats...

Ur en lucka i sidan av en rullande kiosk erbjöds entrébiljetter och 15 Euro erlades snabbt och smidigt, kontant förstås. Därefter var det bara att ta plats i den främsta bussarna som väntade på att köra in oss till tävlingsområdet. Fem minuter senare var vi på plats inne på helig mark och det allra första som hände var att Åsa Erlandsson kom plöjande i full fart mot sin allra sista kurva, in på upploppet. Hon mötte ett öronbedövande jubelvrål och höll, lätt skärrad, undan från tjejen som jagade bakifrån.

Härnäst riktades vår uppmärksamhet helt naturligt mot de lokala näringsidkarna, de som förser tillresta med mat, dryck och proffsiga kläder. Förutom välkända Fidea och Sunweb så såldes även Sven Nys egna märke i ett tält, alla strategiskt placerade invid en stor fritesvagn. Många uppmärksammade våra jackor och mössor och kom fram för att prata lite, det är kul! Bland mycket annat fick vi fick lära oss att det är skillnad på lejon och lejon i Belgien. Den officiella flanderska flaggan har ett lejon med röda klor och det är oftast denna man ser på tävlingar och i symboler.

Men, det finns också en variant med ett lejon utan röda klor, just den varianten jag och Mattias råkar ha fastsydd på bröstet av våra CX Swedenjackor. Detta är stridsflaggan och den används av den flandriska separatiströrelsen som verkar aktivt för att dela Belgien.

- They wont serve you beer in the south of Belgium with those jackets. Men visst fick vi öl även i Vallonien. Möjligen vek jag undan märket lite.

Obligatorisk inventering av Fideas snygga sortiment.

Mythbusting

Dags att titta närmare på två crossmyter om Koksijde:

Myt nr 1: "Den berömda crossbanan i Koksijde går över de mäktiga sanddynerna vid havet."

Fel. Banan går på ett litet område vid en flygbas ett par kilometer från stranden och över de sanddyner som finns på området, se bilden nedan.

Myt nr 2: "Sanden är lös och torr, som på stranden."

Fel. Sanden är trög och tung, har ett stort motstånd och går nästan att krama till en boll.

Här finns de två sanddyner som används på banan. Som start/målraka används flygets taxibana och resten av varvet går genom campingbyn och runt en liten damm mellan dynerna.

Banan

Att jämföra en världscupbana i Belgien med en svensk CX-cup-, eller SM-bana går ju alldeles utmärkt, det är ju samma regelverk som gäller. Med all respekt för båda parters förutsättningar är det ändå ett par saker man skulle vilja ta med sig hem.

- Dragning sker där det finns plats. Hellre fritt och rakt, än trångt och trixigt. Bredden på banan gör att den "håller" bättre under dagen och ger fler alternativ när underlaget jobbar mot.

- Man utmanar vad som är möjligt för både cykel och cyklist. Att cykla uppför i sand eller klättra på alla fyra i nära lodräta backar är helt okej.

- Asfalt är inte farligt. Halva varvet kan vara asfalt om andra halvan är gegga eller backar.

- Publiken och sponsorerna finansierar cirkusen. Proffsen får jobb, bjuder på show och alla är nöjda. Är banan egentligen byggd för publiken eller för åkarna då? Kanske värt en tanke?

Tävlingen är över. Dags att ta stövlarna runt ett varv på vigd jord.

Stämningen

För er som inte sett proffsen live i Belgien kan man beskriva upplevelsen som följer. Tänk er valfri bollsportsarea där "vågen" går runt, varv efter varv. Så känns det när Sven Nys närmar sig. Man kan alltid höra när han är på gång, eller var han befinner sig på varvet. Beroende på om ledaren är av belgisk härkomst så får han också ljudligt stöd och på sista varvet applåderas vederbörande om utrymmet bakåt anses tillräckligt för en säker seger. En snygg gest tycker jag, när "applådvågen" rullar runt under sista varvet.

Publiken är vana åskådare och man förnimmer en ovanligt hög andel experter. Många är noga med att närgånget påpeka hur kurvan ska tas, vilket spår som är bäst eller när det är dags att gasa, vilket förstås är tacksamt eftersom man kommer precis så nära åkarna som man önskar.

Publiken står tätt packad runt det störta sandpartiet på banan.

Maten

Till skillnad från i Uitbergen där ren sprit serverades i(!) banan (faktiskt innanför banden, vilket innebär att det inte varit reglementsvidrigt att stanna och köpa den) så bjöd Koksijde på den mer klassiska kombon av Jupileröl och frituur. Pannbiff i torr vetebulle spetsad med flottdrypande lökgegg marknadsförs som "Hamburger" och för den stora konstens skull konsumerade jag även delar av en bratwurst, garanterat ej DIN-godkänd. Grå och otäck, men väl i ett vetebröd med lökgegg på.

Systemet med mat- och dryckkuponger är ju lika genialt som ogenomförbart i svensk regi. Man anländer arenan, köper en karta med kuponger och därefter lägger man undan plånboken. Inga köer, inga väntetider, ingen kortbetalning, mynträkning, kvitton eller annat tjafs. En öl = 2 kuponger, klart!

Vi lämnade Koksijde efter en snabb tur förbi husbilsbyn Alla har inte husbil. Enstaka hjältar presterar, precis som vi själva här hemma, direkt ur bakluckan på en personbil. Det är då man inser hur bred den här sporten är, även på högsta nivån. Och att det är kört för en åkare utan husbil.

/BF